IPCC: Fakta och mediahysteri

Den här texten är en fri översättning av denna artikel på sidan realclimate.org

För närvarande rapporteras det i media om ett antal fel - och påstådda fel - i IPCC:s fjärde rapport från 2007. Som vanligt är de s.k. skeptikerna inte sena med att spinna vidare på detta och driva sin agenda. Summan är en enda mix av påståenden men slutsatserna går i repris: IPCC måste som vanligt skrotas och återigen är klimatet en enda stor bluff.

Det är dags att sortera agnarna från vetet. Vad är det egentligen för fel det handlar om? Vad betyder det för IPCC? Och vad betyder det för klimatforskningen i stort?

Först och främst måste vi reda ut vad IPCC som organisation egentligen är. Det är varken en liten elit eller en jättelik pengaslukande koloss. IPCC består av ett 10-tal personer som jobbar på deras sekretariat i Genève, plus ett antal personer som bistår arbetsgrupperna m.m. Men det faktiska arbetet med att sammanställa forskningsläget och ta fram IPCC:s rapporter görs inte av personer som jobbar för IPCC, utan av forskare världen över. Tusentals forskare som bidrar med att skriva eller granska material som sedan fogas ihop i rapporterna.

Deras arbete delas in i tre olika arbetsgrupper, som tar fram varsin del av IPCC:s rapport.

Arbetsgrupp 1, som tittar på den naturvetenskapliga grunden för klimatförändringarna och gör prognoser för framtiden, baserat på olika utsläppsscenarion.

Arbetsgrupp 2, som tittar på klimateffekter, anpassning och sårbarhet för samhälle och ekosystem.

Arbetsgrupp 3, som tittar på olika åtgärder för att begränsa klimatförändringarna.

Rapporterna släpps ungefär vart sjätte år och tar ungefär tre år att sammanställa. I IPCC:s fjärde och senaste rapport från 2007 består de tre delrapporterna vardera av nästan 1000 sidor text. De skrevs av över 450 huvudförfattare plus 800 som bidragit med text. Det har ingått tre nivåer av granskning, utfört av över 2,500 expertgranskare som tillsammans lämnat 90,000 kommentarer på utkasten. Dessa och författarnas svar finns alla att tillgå i ett öppet arkiv.

Felaktigheter i IPCC:s fjärde rapport (AR4)

Så vitt vi vet har endast ett, eller möjligen två, faktiska fel hittats i AR4.

Himalayas glaciärer:

I ett kapitel om Asien, i delrapporten från arbetsgrupp 2, hävdas det felaktigt att 80% av Himalayas glaciäryta mycket troligen kommer vara borta år 2035. Detta är uppenbarligen inte IPCC:s verkliga prognos för framtida glaciärsmältning, som återfinns i delrapporten från arbetsgrupp 1. Där finns ett 45-sidigt kapitel om glaciärer, snö och is (kapitel 4), skrivet av ledande glaciärexperter som t.ex. Georg Kaser från Österrike, som först upptäckte felen kring Himalaya i delrapporten från arbetsgrupp 1. Det finns även flera sidor om framtida glaciäravsmältning i kapitel 10, där korrekta projektioner används, t.ex. för att uppskatta framtida höjning av havsnivån. Så problemet är inte att glaciärexperterna inom IPCC gjort felaktiga prognoser. Problemet är att ett av kapitlen i delrapporten från arbetsgrupp 2 inte använt prognoser från sina kollegor i arbetsgrupp 1, utan istället på ett ställe använt opålitliga externa källor. Att åtgärda detta fel innebär att två meningar tas bort på sida 493 i delrapporten från arbetsgrupp 2.

Havsnivå vid Nederländerna:

I rapporten från Arbetsgrupp 2 står att:

Nederländerna är exempel på ett land som är mycket känsligt för både havsnivåhöjning och översvämmade floder eftersom 55 % av landets yta ligger lägre än havsnivån.

Denna text kom från Nederländska PBL (motsvarande Naturvårdsverket), som nu har publicerat en korrigering där man skriver att det skulle ha stått:

55 % av Nederländerna riskerar översvämning; 26 % av landet ligger lägre än havsnivån och 29 % känsligt för översvämmade floder.

Det är onekligen mycket ironiskt när IPCC i en debatt i det Nederländska parlamentet förra måndagen förlöjligades för att ha inkluderat en text som levererats av... den Nederländska regeringen. I tillägg noterar IPCC att det finns flera definitioner för ytan under havsnivå. Nederländska VenW (myndighet för väg- & vattenfrågor) använder siffran 60 % (som är under den höjda vattenytan vid storm) medan andra använder siffran 30 % för hur stor yta som är under den genomsnittliga havsnivån. Siffran som används i rapporten har naturligtvis ingen betydelse för några av IPCC:s slutsatser och har inget med klimatforskning att göra. Det är tveksamt att ens beskylla IPCC för felet.

Några andra saker

Afrikas framtida skördar

IPCC:s syntesrapport, som sammanfattar de tre arbetsgruppernas rapporter, säger att:

Till år 2020 kan skördarna från regnvattnat jordbruk i vissa länder minska med upp till 50 procent.

Detta har en korrekt källhänvisning till kapitel 9.2 i rapporten från arbetsgrupp 2, där det står:

Ytterligare risker som kan förvärras av klimatförändringar i andra länder är bland annat ökad erosion, upp till 50 % minskade skördar från regnvattnat jordbruk under perioden 2000-2020, samt förkortning av grödors tillväxtperiod (Agoumi, 2003).

Källhänvisningen till Agoumi är korrekt, men detta har kommit att kallas "Africagate" i en artikel av journalisten Jonathan Leake i The Sunday Times. Den huvudsakliga kritiken är att Agoumi (2003) inte är en vetenskapligt granskad artikel (mer om s.k. "Grå" litteratur längre ner) utan är en rapport från de amerikanska organisationerna "International Institute for Sustainable Development" och "Climate Change Knowledge Network", skriven av en Marockansk klimatexpert, professor Ali Agoumi. Rapporten är en sammanfattning av tekniska studier och forskning utförd för underlag till nationalrapporter till FN:s klimatsekretariat från tre länder (Marocko, Algeriet och Tunisien) och det är en helt giltig IPCC-referens.

Det är värt att notera att kapitel 9.4 fortsätter med:

Det är dock möjligt att anpassningar kan minska dessa negativa effekter (Benhin, 2006).

Sedan följer exempel på sådan anpassning och därefter skriver man:

Alla förändringar i klimat och klimatvariation kommer dock inte bli negativa, då tillväxtperioden för jordbruket i vissa områden (t.ex. delar av det Etiopiska höglandet och delar av södra Afrika såsom Moçambique) kan förlängas av klimatförändringar, på grund av ökad temperatur i kombination med förändrad nederbörd (Thornton et al, 2006). Måttliga klimatscenarier visar på ytterligare fördelar på afrikansk odlingsmark för bevattnade och särskilt torra gårdar.

För övrigt är även Benhin och Thornton s.k. "grå" litteratur, men dessa har ingen klagat över. Kan det kanske finnas dubbla måttstockar bland IPCC:s kritiker?

Kapitel 9.4 låter som en balanserad diskussion kring potentiella risker och fördelar, baserad på de fakta som fanns tillgängliga när rapporten skrev. Knappast något att i falsett skrika "Africagate!" över. Om man ska kritisera IPCC för något här, så är det att budskapet förenklades väl mycket i den sammanfattande Syntesrapporten. Viktiga detaljer försvann, speciellt att risken för torka (definierat som 50% minskad nederbörd) kan förvärras av klimatförändringar (som det står i kapitel 9.4), snarare än att de helt och hållet skapas av klimatförändringar.

Kostnader för naturkatastrofer

Jonathan Leake anklagar även IPCC för att felaktigt koppla global uppvärmning till naturkatastrofer. IPCC har bemött detta i ett uttalande där man pekar ut fel i Leakes "missvisande och grundlösa artikel" och vidhåller att IPCC har hanterat denna komplicerade och viktiga fråga på ett balanserat sätt.

Vi håller med detta, men kan dock konstatera att arbetsgrupp 2 tog med en tveksam graf från Robert Muir-Wood som visar på samband mellan global temperatur och kostnader för naturkatastrofer (grafen var inte med i själva rapporten, men i extramaterialet). Man hänvisade till en artikel av Muir-Wood, som dock inte innehåller grafen utan enbart den analys som grafen baseras på. Muir-Wood har framträtt och sagt att IPCC rättvist representerat hans forskningsresultat och det var ok att ta med dem i rapporten. Kort sagt kan sägas att detta inte är något fel av IPCC, utan på sin höjd skilda åsikter.

Skogsdöd i Amazonas

Jonathan Leake har även påkallat "Amazongate" i en artikel som gäller arbetsgrupp 2:s uttalande kring framtiden för Amazonas skogar i ett torrare klimat. Det bestridda citatet lyder:

Upp till 40 % av skogarna i Amazonas kan reagera starkt på även små förändringar i nederbörd; detta innebär att den tropiska vegetationen, hydrologin och klimatsystemet i sydamerika mycket snabbt kan övergå till ett nytt stabilt läge, inte nödvändigtvis som gradvisa förändringar (Rowell och Moore, 2000)

(från arbetsgrupp 2, kapitel 13.4). Leake ogillar referensen till Rowell and Moore, som är en rapport från Världsnaturfonden (WWF).

Artikeln har sitt ursprung i två bloggposter av klimatskeptikern Richard North, där han först påstår att IPCC:s citat som hämtats ur WWF:s rapport egentligen inte finns med i rapporten. Eftersom påståendet genast visade sig vara felaktigt, gick North istället vidare och hävdade att grunden för WWF:s rapport (en artikel av Nepstad et al från 1999 i Nature) endast tittade på effekterna av avverkning och brand - inte torka. Nepstad har nu svarat på dessa påståenden och noterat att IPCC:s uttalande är korrekt. Det enda problemet är att IPCC refererade rapporten från WWF istället för att direkt citera de underliggande vetenskapligt granskade artiklarna av Nepstad et al. Dessa studier lägger grunden för IPCC:s uppskattning av Amazonas känslighet för torka. Närmare granskning av korrespondensen mellan Leake, forskare och en BBC-reporter (här, här och här) visar att Leake struntat i eller missförstått bakgrundsinformation som han fått av Nepstad och en annan expert och publicerade sin artikel i alla fall.

Detta "problem" har alltså överhuvudtaget ingen grund.

Grå litteratur

IPCC har 18,000 källangivelser i sin senaste rapport (AR4). Det stora flertalet av dessa är vetenskapligt granskade artiklar publicerade i vetenskapliga tidskrifter. IPCC har tydliga riktlinjer för så kallad "grå" litteratur, som oftast är rapporter från andra organisationer eller regeringar. Speciellt i rapporterna från arbetsgrupp 2 och 3 (men i vissa fall även arbetsgrupp 1) är det nödvändigt att använda dessa "grå" källor, eftersom mycket viktig data publiceras i dem: rapporter från statistiska centralbyråer, The International Energy Agency, världsbanken, FN:s miljöprogram och så vidare. Det gäller speciellt när det handlar om regionala effekter i de minst utvecklade länderna, där det finns lokal expertis som skulle ha mycket liten chans eller ork att publicera i internationella vetenskapliga tidskrifter.

Rapporter från icke-statliga organisationer from WWF kan användas, men informationen i dem måste kontrolleras noggrant (vilket inte skedde i fallet med Himalaya och Amazonas). IPCC:s uppgift är ju trots allt att bedöma information, inte bara samla ihop allt man hittar. Bedömningen kräver en viss nivå av kritisk granskning, att dubbelkolla och väga samstämmiga och motstridiga bevis, och att kritiskt värdera metoderna som använts - det är därför ledande forskare måste skriva rapporterna.

Snedvridningar i media

För den som känner till vetenskapen och IPCC:s arbete känns den nuvarande diskussionen i media ganska absurd. Journalister som aldrig ens har tittat i IPCC:s rapport rasar nu över att fel siffra framträder på sida 493 i delrapport 2. TV-team har kommit till forskare för att göra inslag om felen i IPCC:s rapport och blivit mycket förvånade när de hållit en av de tjocka rapporterna i sina händer, som de aldrig läst. De erkände att de inte har någon chans att skapa sin egen uppfattning; de kunde bara rapportera det som de blivit tipsade om. Och det finns välorganiserade lobbykrafter med rätt PR-träning som ser till att dessa journalister får "rätt" story berättad för sig. Det förklarar varför en del av mediarapporteringen så enkelt kan motbevisas genom att bara öppna rapporten och läsa innantill. Tyvärr har inte IPCC något bra sätt att snabbt bemöta felaktigheter, då det är en sådan spridd organisation baserad på frivilligt arbete hos forskare, med minimal organisatorisk struktur.

Ett vanligt påstående i mediarapporteringen om misstaget med Himalaya var att detta var "en av IPCC:s mest centrala prognoser" - till synes för att få felet att verka mer allvarligt. Men denna prognos finns inte med i någon av IPCC:s "Sammanfattning för beslutsfattare" och inte heller i deras Syntesrapport (vilket åtminstone delvis förklarar varför det inte uppmärksammades på flera år). Ingen av mediarapporteringen vi sett förklarade att delrapporten från arbetsgrupp 1 (där dessa prognoser hör hemma) har en utförlig och välgrundad diskussion kring glaciäravsmältning.

Vad som verkar ha skett efter Himalayahistorien är att intresserade parter finkammat IPCC:s rapporter i hopp om att hitta fler pinsamma fel. De har faktiskt hittat väldigt lite, men det lilla de hittade hajpades snabbt till Seagate, Africagate, Amazongate och så vidare. Det här påminner lite om de hackade CRU-mailen, där väldigt lite hittades efter att ha gått igenom tusentals emails, men ett fåtal meningar togs ur sitt sammanhang, misstolkades medvetet och så kallade man det "Climategate".

I en klarsynt analys visar Tim Holmes att det verkar vara ett fåtal aktiva ledare i denna parad av felaktig information i media. Jonathan Leake utför smutsgörat, men hans artiklar innehåller flera felaktigheter, misstolkningar och felciteringar. Det finns också gott om journalister som bara följer efter och repeterar vad som skrivits utan att ta sig tiden att skapa en välgrundad syn på ämnet. De rapporterar vanligtvis om olika "anklagelser", som de mot IPCC (eller så skriver de att de hackade CRU-mailen lett till "anklagelser om manipulerad data"). Tekniskt sett stämmer det förstås att sådana anklagelser förekommit, men är det inte medias ansvar att faktiskt kolla upp huruvida dessa anklagelser har någon grund innan man bestämmer sig för att repetera dem?

Jonathan Leake lyckades i en Sunday Times-artikel i januari attackera klimatforskaren Stefan Rahmstorfs vetenskapliga arbete. Artikeln var mycket vinklad och innehöll en del faktafel som Stefan bad Leake att korrigera. Han har inte fått något svar och ingen korrigering har gjorts. Två brittiska forskare som Leake citerat - Jonathan Gregory och Simon Holgate - skrev båda till Stefan för att säga att de blivit felciterade. En av dem skrev att hela affären med Leake gjort honom "motvillig till att prata med någon journalist om något som helst".

Måste IPCC förändras?

IPCC har hittills gjort ett mycket bra jobb, men det finns helt klart utrymme för förbättring. Till exempel skulle de vetenskapliga granskningarna kunna organiseras bättre. Hittills har vem som helst tillåtits granska vilken del de vill av IPCC:s utkast, men det har inte funnits någon samordning så att till exempel en glaciärexpert får i uppgift att dubbelkolla delar av arbetsgrupp 2:s kapitel om Asien. Detta skulle troligtvis ha fångat misstaget med glaciärerna i Himalaya. Ett annat problem har varit att alla delrapporterna från de tre arbetsgrupperna ska vara färdiga vid nästan samma tidpunkt, vilket gör det svårt för arbetsgrupp 2 att på ett bra sätt grunda sina diskussioner på slutsatser och prognoser gjorda av arbetsgrupp 1. Detta har redan förbättrats i arbetet med den kommande femte rapporten, där arbetsgrupp 2 kan slutföra sin rapport sex månader efter arbetsgrupp 1.

Dessa fel har också visat att IPCC inte har någon mekanism för att publicera rättelser. Då det oundvikligen kommer att smyga sig in ett fåtal fel i en 2800-sidig rapport, så behövs det uppenbarligen ett system för att publicera rättelser så fort fel upptäcks.

Är klimatvetenskapen sund?

I viss mediarapportering har fått intrycket att till och med de grundläggande resultaten inom klimatforskningen nu är ifrågasatt, som ifall människan faktiskt påverkar klimatet, orsakar smältande glaciärer, höjd havsnivå och så vidare. IPCC utför ingen egen forskning, och därmed betyder ett misstag i IPCC-rapporterna inte att någon klimatforskning i sig är felaktig. En referens till en undermålig rapport eller ett redaktionellt misstag av IPCC undergräver självklart inte klimatforskningen. Att tvivla på grundläggande klimatforskning baserat på den senaste tidens anklagelser mot IPCC är speciellt ironiskt då ingen av felen eller de påstådda felen som diskuteras ens är i delrapporten av arbetsgrupp 1, dvs den som handlar om den naturvetenskapliga grunden.

I rättvisans namn ska det sägas att klimatforskarna har ett mycket lättare jobb än sina kollegor i arbetsgrupp 2 och 3. De studerar system som styrs av välkända fysiska lagar, det finns gott om tillgänglig data och vetenskapligt granskad forskning, och vetenskapen är relativt mogen. Växthuseffekten upptäcktes 1824 av Fourier, de värmeabsorberande egenskaperna hos koldioxid och andra gaser uppmättes först av Tyndall 1859, klimatkänsligheten för koldioxid uppskattades först av Arrhenius 1896 och på 1950-talet var den vetenskapliga grunden ganska välförstådd.

Ger de ovan nämnda problemen stöd för påståenden om "politiserad vetenskap", avsiktliga bedrägerier eller en tendens till alarmism hos IPCC? Vi anser inte att det finns någon faktisk grund för sådana anklagelser. Tvärtom - stora grupper av forskare (som är av naturen försiktiga) som genom samarbete försöker nå ett vetenskapligt konsensus i ett för samhället viktigt dokument är ett recept för att nå generellt "konservativa" slutsatser. Och fakum är att innan den senaste mediahysterin bröt ut så handlade den verkliga diskussionen bland klimatexperter om att IPCC:s senaste rapport underskattat snarare än överdrivit vissa delar av klimatförändringarna, såsom havsnivåhöjning och minskad havsis (läs mer i The Copenhagen Diagnosis). Där visar data att saker händer snabbare än vad IPCC förutspått.

På det hela taget reflekterar IPCC-rapporterna det vetenskapliga kunskapsläget mycket väl. Det har funnits ett fåtal fel, och dessa har uppmärksammats och korrigerats. Men vad som verkligen inte står rätt till är något annat: den allmänna uppfattningen om IPCC och klimatvetenskapen i allmänhet har kraftigt förvrängts i den senaste mediastormen. Alla dessa "gates" - Climategate, Himalayagate, Amazongate, Seagate, Africagate o.s.v. representerar inte skandaler för IPCC eller klimatforskningen. Snarare är de pinsamma krigsrop i en mediaskandal där ett fåtal journalister har vilselett allmänheten med grovt överdrivna eller helt påhittade pseudo-"gates", och många andra har gladeligen hängt på utan att se igenom bluffen. Det är inte klimatforskarnas ansvar att reda ut den här soppan - det är upp till media själv att ställa saker och ting tillrätta igen, dvs genom att publicera ordentligt gjorda analyser som den av Tim Holmes och genom att framföra formella korrigeringar kring deras felaktiga rapportering. Vi kommer med stort intresse följa huruvida media har den professionella och moraliska integriteten att korrigera sina egna fel.

PS. Just nu kommer en ny bok ut av författarna och klimatforskarna David Archer och Stefan Rahmstorf, där de viktigaste resultaten i alla tre delarna av IPCC:s senaste rapport diskuteras kritiskt. Boken heter "The Climate Crisis". Ingen av felen eller de påstådda felen som vi diskuterat ovan är med i denna bok, eftersom inget av de omstridda uttalandena som plockats ur tusentals sidor text föreföll vara de "viktigaste resultaten", som behövde tas med i den 250-sidiga sammanfattningen.