Undrar du över hur det går till på förhandlingarna på Bella Center? Här kommer delar av en rapport som är författad av en observatör från Naturskyddsföreningen. Hur det såg ut i Klimataktions del av den 100 000 personer stora demonstrationen på gatorna utanför kan du se filmer ifrån här.
En rapport från COP-15 i Köpenhamn, onsdag 15 december.
Kris i förhandlingarna
Klimatförhandlingarna befinner sig i kris, trots förhandlingar
två nätter i rad på minister- och förhandlarnivå så har man inte kommit
till någon enighet i de avgörande frågorna. Samtidigt fortsätter
statschefernas tal non stop, utan att särskilt mycket blir sagt. På
onsdagen den 16 december inleddes högnivådelen av mötet, som främst
består av formella tal av de olika statscheferna, som under fem minuter
var lägger ut texten om sina länders prioriteringar och önskemål i
klimatfrågan.
Statschefernas tal avslöjar ganska obarmhärtigt dem som inte är så
insatta eller intresserade av sakfrågorna här i Köpenhamn. Retoriken
flödar men få av ledarna verkar uppdaterade och helt med på noterna.
Flödande retorik
President Hugo Chavez från Venezuela gav ett mångordigt prov på sin
talekonst där han lade hela skulden för klimatkrisen på det
imperalistiska kapitalistiska systemet och menade att man först måste
ändra samhällssystemet innan man kan rädda klimatet. Bolivias president
Evo Morales talande målande men inte särskilt konkret om vikten av att
välja livet och att skydda moder jord i kontrast mot den västerländska
dödskulturen.
Amandu Toumani Toure, president i Mali berättade om byar
som försvinner under sanden, brunnar som torkar ut och jordbruksmark
som förstörs. Torkan är endemisk och när det regnar är det i form av
skyfall som skapar farliga störtfloder längs floddalarna.
Sahael-regionen lider under klimatförändringar redan i dag, sade
presidenten som menade att jordbruksutveckling är centralt för
klimatanpassningen i ett land där stora delar av befolkningen redan
lider av undernäring.
Senegal höll en positivare ton och berättade om den stora gröna mur av
skog och vattenreservoarer som håller på att anläggas över hela Afrika
längs Saharas rand. Från Senegal till Djibouti. Med stöd av Frankrike
har Senegal redan anlagt 55 mil av skogsbältet. Ett regionalt samarbete
har inrättats för den stora gröna muren, men merstöd behövs.
Maldivernas president Mohamed Nasheed väckte många känslor med
sitt brandtal. Han sade att detta inte är ännu ett möte, det här är en
fråga om liv och död. Vetenskapens budskap är mycket klart, max 1,5
grader och 350 ppm koldioxid är nödvändigt, annars dör korallreven och
haven försuras. ”De som säger att detta är omöjligt att uppnå säger
också att det är omöjligt att rädda mitt land”
Detta är bara några exempel på talen från den första delen av mötet.
Många intressanta och gripande, andra inte så.
Talen
pågår praktiskt taget oavbrutet fram till fredag. Men de verkliga
förhandlingarna pågår i slutna rum i bakgrunden, både på ministernivå
och statschefer emellan.
Gnissel på toppmötet
En högt uppsatt person i den svenska delegationen som rest runt i
världen och fört samtal på regeringsnivå menade att miljöministrarna
oftast är både pålästa och radikala, medan deras statschefer sällan är
lika intresserade eller kunniga.
Vi kan således vänta oss en inbromsning snarare än acceleration av
förhandlingarna när statscheferna griper in. Det illustrerades tydligt
när Connie Hedegaard ersattes av Lars Lykke Rasmussen som ordförande
för mötet. Han stötte genast på patrull från G77/Kina när han meddelade
att en ny sammanhållen text skulle presenteras som vidare underlag för
mötet. U-ländernas kritik var hård. De menade att de fortsatta
förhandlingarna självklart måste bygga på de nya textförslag som kommit
fram ur de två arbetsgrupperna för Kyoto- respektive
konventionsförhandlingarnas maraton-sittning under hela natten. En
danske statsministern fick ge med sig och hans text drogs innan den ens
publicerats. Känslorna var upprörda. U-länderna känner sig överkörda.- Mötet måste respektera parternas arbete, man kan inte bara släppa ned
texter från himlen, sade Kinas talesman.
Miljörörelsen pessimistisk
Bedömare inom miljörörelsen är mycket pessimistiska om utfallet
av mötet.
- Vi är i kris, två års arbete håller på att gå upp i rök. Ännu har vi
inga resultat alls av mötet, sade Jeremy Hobbs, generalsekreterare för
Oxfam. Nu måste frågorna lösas på ministernivå. Vi behöver ett starkt
finanspaket, och inte bara snabbstartspengar, minst 200 miljarder
dollar om året är vad som krävs, enligt FNs och Världsbankens
beräkningar.
CAN-international hade på sin dagliga presskonferens några
krav till premiärministrarna: Stärk Kyoto och komplettera det med ett
nytt avtal för USA och Kina. Man måste sluta med det defensiva käbblet
kring hakparanteser i texterna. Högre ambitioner krävs av alla parter.
Även Kinas åtaganden måste bli en del av ett bindande avtal. EU borde
inte heller hålla på sina kort till sista minuten. De bör gå vidare
till 30 procent och presentera tydliga åtaganden om långsiktig
finansiering.
Rykten finns om att EU kan komma att backa från 30 procent till 25
procents minskning till 2020, efter krav från de östeuropeiska
länderna. Men inget är bekräftat.
Finansiering avgörande
FNs generalsekreterare Ban Ki Moon sa i sitt tal i går att det inte är
nödvändigt att nå en överenskommelse om långsiktig finansiering nu. -
Om konkreta finansieringslösningar inte finns på bordet på fredag
kraschar avtalet, sade David Turnbull, chef för CAN-international. Att
lansera en mängd nya saker utan finansiering är som att hoppa från ett
flygplan och bli lovad en fallskärm halvägs ner.
Fredrik Reinfeldt sade
dock på en gemensam presskonferens med Europeiska och Afrikanska
unionen att man nu förde konstruktiva diskussioner i en mindre grupp
ministrar om finansiering på kort och medellång sikt. Dock sades inget
nytt om konkreta summor utöver de 2,4 miljarder Euro som EU redan
utlovat till klimatstöd globalt. Enligt Etiopiens premiärminister finns
ingen slutlig lösning, men parterna är inte långt borta från varandra.
Om inga framsteg gjorts på två år och det nu är ett dygn kvar, finns
det då något fog för optimism?
- Det är inte korrekt att inget händer, framsteg har skett hela tiden
under de två senaste åren, säger EU-kommissionens ordförande Manuel
Barosso. Många olika länder har lagt fram nationella aktionsplaner för
klimatet. Den nya administrationen i USA har också inneburit ett helt
nytt diskussionsklimat. Nu behandlas en konkret klimatlag i den
amerikanska senaten. EUs klimatpaket fanns inte heller för två år
sedan. Vi har aldrig gjort något liknande detta avtal tidigare i
historien, och klimathotet är också på en tidigare okänd skala, men
visst, jag är också orolig för hur det här ska sluta och missnöjd med
den långsamma takten i förhandlingarna. Å andra sidan brukar det vara
så här. Det är fortfarande möjligt att nå en överenskommelse, men
kanske kommer den i sista sekunden av mötet.
Miljörörelsen stängs ute
NGO-samfundet, alla de olika miljöorganisationer, sociala rörelser,
forskningsinstitut, industrilobbyister och aktivister som varit
ackrediterade till mötet har nu gradvis uteslutits från att komma in.
Tisdag och onsdag var det bara plats för 7~000 NGO, under torsdagen är
det bara 1000 som kommer in och på fredag bara 500. Detta har väckt
mycket kritik och irritation. Den stora uppslutningen från olika
statschefer och deras sällskap har gjort att man med råge överskridit
de gränser som finns brandsäkerhetsskäl för hur många som får befinna
sig i byggnaden samtidigt, maximalt 18000 personer. NGO-ernas frånvaro
har förändrat folklivet i korridorerna, färre aktivister och fler
säkerhetsmän och regeringstjänstemän. Stämningen har förändrats till
det sämre och den öppna atmosfär som brukar råda på COP-mötena är
borta. Säkerhetspådraget är stort och vi journalister är i stort sett
instängda i presscentret. 3 500 journalister trängs om platserna vid
arbetsborden.
Förhandlingar
Så snart jag kommit in på COP-15 styrde jag stegen till den stora plenisalen och lyckades få plats bland observatörerna längst bak. Förhandlingarna börjar förstås inte på utsatt tid utan efter en timmes försening där man får goda tillfällen till kontakter med alla runt omkring.
När det verkligen börjar får vi en bra liknelse från Tuvalu, önationen som sannolikt kommer att dränkas när havsnivåerna stiger. Tuvalu menar att Planeten liknar en sjunkande Titanic. I stället för att sätta i livbåtarna håller besättningen på och diskuterar om det finns bevis på att de sjunker och i så fall vem som ska betala för räddningen.
Sedan konstaterar man att arbetsgrupperna inte har kommit fram till någon användbar förhandlingstext för varken Kyotoprotokollet eller det alternativa spåret. Det finns fortfarande för många hakparenteser, dvs text som ska förhandlas. Ett exempel är att uppvärmingen ska begränsas till [1,5 grad] [2 grader] [högst 2 grader].
Då gör man ett försök att tillsätta en ny arbetsgrupp för att reda ut de tekniska delarna under dagen, men skjuta de politiska avgörandena till de statsöverhuvuden som håller på att anlända.
Så här ser det ut. Egentligen finns det inte så mycket mer att göra. Fler förhandlingar får inte bort oenigheten i centrala frågor.
Procedurer
Härefter följer en märklig timme. Connie Hedegard lämnar in sin avskedsansökan och Danmarks statsminister Lars Lökke Rasmussen tar över ordförandeklubban.
Brasilien börjar med att ta upp en ordningsfråga. Under morgontimmarna har nämligen texter för både Kyotspåret och alternativet (LCA) diskuterats fram. Nu finns det uppenbarligen en tredje text från värdlandet Danmark och Brasilien anmärker på att denna text inte har tillkommit i demokratisk ordning och i en transparent process.
En vild diskussion följer. Flera länder, Kina, Sudan, Equador, Sydafrika, Indien, Bolivia, menar att detta är oacceptabelt och att den ny text som bara "kommer ned från skyn" inte kan accepteras. De håller på en timme och fördröjer processen. Inte förrän långt senare, i ett privat samtal på kvällen med Sveriges förhandlare, får jag klart för mig att ordföranden faktiskt har rätt att lägga fram en egen text. Sveriges förhandlare är oklara om vad som ligger bakom försöken att förhala, men att de säkert är mycket väl förberedda.
Tal av statsöverhuvuden.
En halvtimme försenade började de officiella talen av olika länders statsöverhuvuden. Sudan inledde för utvecklingsländerna. De håller naturligtvis på Kyotoprotokollet som innebär att denna grupp av länder inte får några krav på utsläppsminskningar.
Därefter kommer Etiopien med ett konkret förslag som upenbarligen är en nyhet. De talar för den afrikanska gruppen och vill ha en årlig finasiering på 10 miljarder dollar fram till 2012, 50 miljader till 2015 och 100 miljarder till 2020. Det är i linje med vad EU har sagt.
Granada talar för önationerna och trycker hårt på en övre gräns om 1,5 grader för uppvärmningen. Det betyder att både utvecklingsländer och industrinationer måste ta till kraftfulla åtgärder. Lesotho håller med för de minst utvecklade länderna och talar om förfärliga följder för dem.
Anders Carlgren tar vid för EU och håller ett mycket bra brandtal för att försöka få USA och Kina att lova mer i förhandlingarna. Ett nytt avtal måste:
1. Vara ambitiöst - sikta på mindre än 2 grader, reducera med 95% till 2050, minska avskogningen med 50% till 2020 och att helt hindra den till 2030. Det bör också finnas en klausul i avtalet för att ta med nya vetenskapliga rön.
2. Finansiering på 100 miljarder euro till 2020 (årligen)
3. Avtalet ska vara globalt, dvs ta med alla element från mötet på Bali för två år sedan. Sverige har kämpat hårt för att behålla Kyotoavtalet, men Kyoto täcker i dag bara 30% av utsläppen. Vi måste göra ett juridiskt bindande avtal inom ett halvår.
Carlgren säger att EU är beredda att gå upp till 30% minskning till 2020, men att de kräver att USA och Kina ska vara med. Dessa två länder svarar enligt Carlgren för 50% av de totala utläppen (min anmärkning: kanske "bara" 40% enligt mina siffror).
Carlgren avslutar med att USA och Kina "måste göra det möjligt" och får många applåder, både under och efter sitt anförande.
Senegal berättar om vad de gör för att motverka effekterna av klimatförändringarna. De har startat två stora byggen. Det ena är "The Atlantic Wall", en konstruktion från Casablanca till Lagos. Den ska hindra saltvatten från att tränga in i grundvattnet nära kusten och kostar 600 miljoner dollar. Det andra är "The Great Greeen Wall". Det är en skogsplantering som ska gå från Dacca till Djibuti och vara 600 km lång och kanske 15 kilometer bred (om jag uppfattade det rätt). Den ska fånga upp de regnskurar som kommer under kanske tre månader om året. Vidare vill länderna i regionen bygga gigantiska solkraftverk för att bli självförsörjande på el.
Efter detta anförande från Senegal, kommer två unga människor fram till podiet och uttrycker sina protester och ropar "Climate Justice Action" och "Climate Justice Now". De blir milt utfösta av en FN-polis och mötet fortsätter efter några minuters uppehåll.
Som om ingenting har hänt fortsätter Australien för de rika länderna. Mali fyller på Senegals berättelse.
Sedan intas scenen av Hugo Chaves från Venezuela. Denne skicklige retoriker tar upp manifestationen och säger att de två aktivister som var i plenisalen fick en mild behandling, men utanför Bella Center var det minsann hårdare tag. Chaves fortsätter på detta tema och pratar om hur kapitalismen är orsaken till klimatförändringarna. Venezuelas president hålller också upp en bok som han tycker att alla borde läsa: Kempf, "How the rich are destroying the climate".
Informella kontakter.
Kanske det mest spännade med att vara inne på COP-15 är alla människor man träffar och alla man möter. Plötsligt går Jose Manuel Barosso förbi liksom USA-senatorn John Kerry. Tyvärr har de så många journalister omkring sig så det blir inte tillfälle att fråga hur de mår. Det får bli en annan gång.
Betydligt närmare kommer jag de svenska förhandlarna. På kvällen står några av oss från Naturskyddsföreningen och pratar med Sveriges förhandlare Anders Thuresson och Lars Åke Liljelund. Då framstår en del av förhandlingarna i en tydligare dager även om jag inte håller med dem alltid.
Våra förhandlare är väl medvetna om att COP-15 just nu siktar på en uppvärmning på 3,5 till 4 grader. På min fråga säger de att de flesta förhandlare nog förstår det, men ändå långt ifrån alla, framför allt finns det många ministrar och statsledningar som inte har tagit till sig budskapet.
Ett näraliggande exempel på svårigheterna är Polen. Donald Tusk har häromdagen sagt att han kommer att acceptera att EU går upp till 30% minskning, men att det i så fall inte får innebära en börda för hans land.
Liknande resonemang kan man nog se hos de afrikanska länderna. Enligt våra svenska förhandlare var dagens förhandlingar del av ett spel där de troligen vill ha större del av den finansiering som nu diskuteras. Å andra sidan är det oklart vad Afrika tjänar på att obstruera. (Min egen kommentar: Kanske är de svenska förhandlarna lite för rationella och det uppstår en kulturkrock).
När det gäller målet 2 grader fick jag en personlig kommentar från Thuresson. Han är mycket medveten om att det kan tyckas cyniskt att sikta på 4 grader, men att nuvarande förhandlingsbud är var som är politiskt möjligt just nu. Thuresson menar att vi ska se det som en början på att lösa klimatfrågan, men att det inte går att komma hela vägen fram på detta möte. Politiskt är tiden inte mogen för det.
Ska vi träffas och gråta tillsammans? Nej jag tycker att vi ska "bryta samman och komma igen". Vi ska vila ut under julen och ta nya tag nästa år. Det här måste lösa sig.
Sista dagen
Detta blev min sista dag på COP-15. I dag, torsdag, är det ytterst få observatörer som blir insläppta och jag hör inte dit. I stället kommer jag att bevaka Klimaforum.
Hälsar
Tomas Björnsson Naturskyddsföreningen
Nyheter
Klimataktion på Twitter
