Går livet i 190?

"Är vi verkligen beredda att vaccinera oss mot stress för att orka prestera i en ständigt ökande takt?" Det frågar sig Elisabet Strand, talesperson i Klimataktion, som har läst om senaste lösningen från forskare i Kalifornien och undrar om vi inte istället borde ifrågasätta sättet vi lever på.

Härom veckan hittade jag en liten notis i en kvällstidning som inte ville släppa taget om mina tankar. När jag sitter här och funderar på det notisen talade om eller när jag läser om torkan och bränderna i Ryssland, översvämningarna i Pakistan, flera miljoner arbetslösa i USA, hotet mot Medelhavet, för att inte prata om minskningen av fytoplankton i havet eller konsekvenserna av djurindustrin, tycker jag att mönstren är så tydliga och blir förvånad över att inte alla ser dem.

Till notisen. Så här löd den: "Går livet i 190? Forskare i Kalifornien tror att de inom några år kan lansera ett vaccin mot stress. En enda injektion ska få oss att slappna av utan att behöva sakta ner tempot, skriver the Times. När vi blir stressade frigörs hormoner som är skadliga både fysiskt och psykiskt. Det forskarna har upptäckt är ett ämne som kan neutralisera hormonerna innan de skadar hjärnan. Hittills har testerna bara utförts på råttor."

Jag undrar om dessa forskare i Kalifornien har hjärnstormat om hur man kan lösa problemet med stress i det västerländska samhället och försökt komma fram till den optimala lösningen? Om man har bekymrat sig över att människor far illa och blir sjuka av stressen? De har naturligtvis uppmärksammat att några går i väggen och några börjar till och med "down-siza" en bit innan sin vägg. Och säkert har forskarna (eller i alla fall finansiärerna) förstått hur bekymmersamt det här är och hur problemet kommer att accelerera när vi för varje år faktiskt behöver jobba mer och fortare. Hur ska vi klara det om människan är så illa byggd att hon inte håller för en allt ökande takt? Kan det vara så de har resonerat? Och sedan har de kommit på idén med ett vaccin mot stress, ett vaccin som kopplar bort ett varningssystem i människans kropp.

Och jag tänker att vi har blivit slavar under ett obevekligt maskineri som inte tjänar livet på jorden, som istället förstör våra möjligheter till ett gott liv. Och hur svårt det kan vara att se hela maskineriet när man bara är en liten kugge, särskilt om man är stressad och har fullt upp med att överleva vardagen. Och hur förföriskt maskineriet kan vara för många av oss, hur otänkbart att lämna det, för att vi har investerat hela våra liv i det.

Hur lång tid kommer det att dröja innan tillräckligt många ser igenom propagandan som gör oss till villiga slavar? Är vi verkligen beredda att vaccinera oss mot stress för att orka prestera i en ständigt ökande takt? När kopplar tillräckligt många ihop ökade prestationskrav och allt mindre tid att leva med den produktions- och konsumtionsapparat som också skapar ett rubbat klimat, spädbarn som föds med miljögifter i kroppen, förstörda ekosystem, krig om energi och naturresurser, antibiotikaresistenta bakterier etc.  

Vi kan ta oss ur det, vi kan skapa något annat, men först behöver vi se hur det hänger ihop och ifrågasätta. Hinner vi ta oss den tiden?

Elisabet Strand, talesperson Klimataktion