Blood gold

Egentligen är det inget annat än en praktskandal: Sveriges allmänna pensionsfonder (AP) har cirka 250 miljoner svenska kronor investerade i det kanadensiska gruvföretaget Goldcorp. AP-fonderna har hittills inte velat ta bort sina investeringar ur företaget, trots att mycket tyder på att företaget förbryter sig mot såväl människor som klimatet (mer om det i en senare artikel).

Torsdagen den 15 september bjöd Kristna Fredsrörelsen, Svenska kyrkan, Forum Syd och FIAN in till filmvisning och seminarium tillsammans med biskop Alvaro Ramazzini från Guatemala. Ramazzini är biskop i San Marcos, som är ett fattigt stift i norra Guatemala. Han har bokstavligen hamnat i skottlinjen på grund av ett kontroversiellt gruvprojekt: guld- och silvergruvan "Mina Marlin" som drivs av Goldcorp och som anklagas för att förstöra naturen och skapa stora problem för lokalbefolkningen.
Biskopen spelar den ena huvudrollen i dokumentären som visas före samtalet. Han kämpar mot exploateringen i dubbel bemärkelse: dels mot utvinningen av guld och silver, vilket orsakar föroreningar i luft och vatten; dels mot de guatemalanska ursprungsfolkens rätt till sitt land och sin mark, rent vatten och bördig jord - en situation som känns igen från otaliga platser i utvecklingsländerna, med det kanske kändaste exemplet i Shells och Lundins Oil exploatering av olja i Nigerdeltat och behandling av Ogonifolket, vars förkämpe författaren Ken Saro-Wiwa mördades 1995.
Den andra huvudrollen, antagonisten, spelas av David Delsey, VD för Goldcorp, som i filmen säger, på mycket knackig spanska, att vattnet alls inte är förorenat. Och i den rapport, AP-fondernas ohållbara investeringar, som Latinamerikagrupperna (LAG) släppt lagom till biskopsbesöket, återges ett citat från Etikrådets rapport: "Goldcorp är ett bra exempel på hur investerare, även som Första, Andra, Tredje och Fjärde AP-fondens i detta fall väldigt små ägarandelar (totalt 0,11 procent av aktiekapitalet 9), kan påverka bolag och dess agerande i positiv riktning."
Detta låter ju minst sagt motstridigt. Vattnet är till skillnad från Goldcorp ett bra tillika talande exempel: det går åt runt 250 000 liter per timme (ja, ni läste rätt!) inom gruvnäringen. Vilket innebär att vattnet är avstängt för lokalbefolkningen mellan kl. 13 och kl. 06 nästföljande dag. Och det på en plats där det alltid funnits rent vatten - i överflöd. Lägg därtill att det vatten som nu finns att tillgå är bemängt med kemikalier, några av de dödligaste: cyanid, arsenik och andra gifter. Gruvutsläppen går rakt ut i grundvattnet och de omkringliggande vattendragen - floder, bäckar och sjöar, långt bort från själva gruvan - och orsakar grava hudskador, allergier, andra allvarligare sjukdomar och mängder med missfall i tredje till sjätte månaden.
Och inte nog med det: i Guatemala finns i dagsläget hela 116 liknande licenser att exploatera olja och gas, guld och silver, och energi från enorma vattenkraftverk och -dammar. Detta i ett land vars yta (108 889 km²) är något mindre än Lapplands.

Dagen efter, fredagen den 16 september, är det tänkt att Ramazzini ska träffa representanter för och från regeringen och AP-fonderna. Någon frågar, vid den efterföljande pratstunden, vilka förhoppningar biskopen tar med sig till morgondagens möten. Men biskopen säger sig vara luttrad, han hyser inget större hopp. Trots att, som han säger, Sverige ses som en förlöpare inom mänskliga rättigheter och klimat, att Sverige står upp för ursprungsfolkens rättigheter. Ja, det var förr det, muttrar någon i publiken. Jo, men om det är så, förtydligar han, att representanterna svarar jakande på ovan påstående, vilket de ju lär göra, så är det i allra högsta grad en motsägelse att svenska sparmedel/pensionspengar går till/investerar i företag som uppenbarligen bryter mot dem. Han förtydligar att den stapplande europeiska ekonomin självfallet inte gör utgångsläget bättre.    
Ramazzini är en mycket modig man. Förra året blev en känd guatemalansk gruvmotståndare skjuten i huvudet och en annan utsattes för grova hot. Dokumentärens eftertext stipulerar att människor som kämpar mot gruvnäringen/-exploateringen inte bara försvinner spårlöst, utan att fyra klimataktivister mördats i grannlandet El Salvador, men hela 80 (åttio!) i Honduras de senaste åren. Det är således inte bara diamanter som är nedstänkta med blod, utan även det guld och silver vi bär på. 

Bakgrund
San Marcos är en fattig region i norra Guatemala på gränsen till Mexiko. Officiell statistik gör gällande att minst 90% av befolkningen lever i fattigdom och många människor tar sig periodvis över gränsen till Mexiko för att sälja sin arbetskraft under kaffeskörden. För ett par år sedan etablerade sig det kanadensiska gruvföretaget Goldcorp i San Marcos och började bryta guld och silver. Starten av gruvan kantades av flera oegentligheter från företagets och myndigheternas sida. Människor tvingades sälja sin mark utan att veta varför och den tidigare ordföranden för Guatemalas högsta domstol är idag misstänkt för att på olaglig väg skaffat mark i området som han sedan sålde till företaget. Goldcorps gruva har sedan starten skapat svåra konflikter i Guatemala då det finns starka misstankar om förgiftning av människor och miljö på grund av gruvbrytningen. Stora delar av katolska kyrkan och Guatemalas folkrörelser motsätter sig gruvdriften. Förra året uppmanades Guatemala av flera internationella institutioner (bland annat interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, FNs särskilda sändebud för ursprungsfolkens rättigheter och ILO) att stänga gruvan och undersöka de anklagelser som finns mot företaget Goldcorp. Den uppmaningen har fortfarande inte hörsammats av Guatemala och personer som har höjt sina röster för att gruvan ska stängas har blivit utsatta för hot och mordförsök. Se ett exempel här: http://fredsobservatorerna.wordpress.com/2010/07/13/gruvmotstandare-skju...