Möte med miljöministern

Hon sade sig ha haft något av en maratondag (23/11), den nyutnämnde och nyligen i blåsväder hamnade miljöministern Lena Ek (C). Först överlämningen av GRN-namninsamlingen, sedan det årliga rundabordssamtalet med miljörörelsen inför FN:s klimattoppmöte (COP17) och slutligen utfrågningsstunden på Fores' kontor på Södermalm i Stockholm.

Rubriken till panelsamtalet löd: "Vad sker i Durban - slutet på något gammalt, början på något nytt eller ingenting?" och panelen bestod, förutom nämnda Ek, av Svante Axelsson, generalsekreterare på Naturskyddsföreningen och Joakim Sonnegård, kanslichef på Finanspolitiska rådet. Samtalet  modererades av Martin Ådahl på Fores, som står för Forum för reformer och entreprenörskap - en grön och liberal tankesmedja.

Den sen 29 september  tillträdde miljöministern inledde med att ge en kvarts presentation av praxis vid klimatförhandlingarna och, vad viktigare var, vilka förhoppningar hon hyste inför mötet i Durban, som inleddes den 28 november. Ek trodde dock inte på en "Big Bang" i Durban, inget större genombrott, med andra ord, inget bindande avtal med alla stora utsläppare. Däremot trodde hon på en "verkstad", inte bara "snack", således, där olika arbetsgruppers knep och knåp slutligen skall rendera något. Svenskt fokus inför Durban låg, enligt Ek, på:

- Att arbeta för ett bindande ramverk, att ramverket ska innehålla tillräckliga utsläppsminskningar för att hålla den globala temperaturökningen så långt under två grader som möjligt och att stärka förtroendet mellan de olika parterna inför framtida förhandlingar.Hon avslutade presentationen med att säga att läget är "tufft", men att det ändå finns vissa ljusglimtar. Bland annat att Kina börjar inse vikten av att arbeta aktivt med klimatförändringarna.

Ek talade överlag mycket om dialog, visioner och strategier, men desto mindre om realpolitik, reella satsningar och konkreta åtgärder. Men hon var tydlig med att hon vill se en förlängning av Kyotoprotokollet, fast poängterade samtidigt att inte glömma bort diskussionerna i den andra arbetsgruppen: om ett avtal som involverar samtliga de stora utsläpparna.

Därefter tog en paneldiskussion vid. De två inbjudna kommentatorerna blev till kombattanter, deras åsikter skilde sig såväl rörande de tunga klimatfrågorna som hur man går vidare efter Durban. Sonnegård såg gärna att man lämnar Kyotoprotokollet därhän, och istället fokuserar på utsläpp av kortlivade partiklar med stor klimatpåverkan. Han var därför nöjd med att det var en prioriterad fråga för Sverige, utanför FN-processen. Axelsson ansåg däremot att Kyotoprotokollet måste få fortleva, utan grunderna i avtalet försvinner bland annat ramverket för handeln med utsläppsrätter. Han ville istället höra en högre diskussion om bördefrågan, om vem som ska ta ansvaret för krisen.

Och återigen kom frågan om USA:s roll vid klimatförhandlingarna och deras luftslott till åtgärder upp:

- Jag tror att vi ska lämna USA och jobba med Kina, att ställa USA i skamvrån. Det vore strategiskt bra. Vore kul om EU levde upp till retoriken. Att vi gör det här för vår egen skull. Säg det publikt. Alla rapporter visar att det är ett spöke vi pratar med. Säg att EU tänker dra på i ett eget tempo, föreslog Axelsson.

- Conny Hedegaard vill pressa USA mer. Utvecklingsländerna vill ha en andra åtagandeperiod, men de vill inte heller att USA ska få stå utanför, svarade Ek.

Tidigare under dagen,  under det årliga rundabordssamtalet med Sveriges mer eller mindre samlade miljörörelse, uttalade sig Ek om att inte göra om misstaget från Köpenhamn och bara fokusera på USA och söka andra allianser inom G77-gruppen i stället:  - Det är precis så vi funderar. Vi måste samarbeta mer med G77-länderna. Där finns en plattform som vi kan komma vidare på. KyotoII är viktigt för att det finns tydliga mekanismer som är viktiga för utvecklingsländerna. Därför var mitt besked i Bangladesh viktigt. Det är ett nyckelland. Stor befolkning, en ekonomi som kommit igång. Genom Bangladesh kan vi nå Indien. Det är viktigt med olika vägar att nå fram. Vi talar mycket om strategier. Sonnegård funderade vidare på möjligheten att förhandlingar bäst sköts utanför FN-systemets ramar, han åsikt var att det finns alltför många länder inom FN och att dessa tyvärr aldrig tycks kunna komma överens. Ek lät inte lika övertygad: Hon framhöll att FN är oerhört viktigt och principen "ett land, en röst" likaledes ur demokratisk synvinkel.

Den avslutande halvtimmen veks åt frågor från den tämligen stora publiken som ville ha svar på allt från subventioner av fossila utsläpp, kolsänkor samt Arktis. Men det avslutande stycket måste ändå vigas åt nyheten som kom dagarna efter seminariet, att Ek trots sin ministerpost sitter kvar i en energilobby, en intresseorganisation vars främsta uppgift tycks vara att skapa kontakter/allianser mellan politiker och näringsliv, inte för miljöns, utan för profitens skull. Samtidigt som de tre rikaste på planeten tillsammans äger mer än de 48 fattigaste ländernas sammanlagda BNP, det vill säga runt 600 miljoner människor.