På liften ner till Nice & G20-mötet i Cannes

G20-länderna möttes i november i Cannes för att diskutera världsekonomin och klimatet. Tusentals aktivister tog samtidigt chansen att visa i vilken riktning politikerna borde gå. Rikard Rehnbergh deltog i demonstrationerna och berättar om detta i en artikelserie om tre delar. Första delen handlar om den strapatsfyllda vägen ner till Nice och G20-mötet i Cannes.

Resan börjar bra, riktigt bra. Det är sent i oktober och brittsommar. Målet är Nice. Vi, min omistliga resekamrat Esmeralda (E) och jag, kör en så kallad freerider, en skåpbil, från Stockholm till Malmö och njuter av vägen, solen och friheten. Vi stannar till och äter vår matsäck framför ruinen Brahehus, belägen vid Vättern mellan Jön- och Linköping. Just den vägsträckan, berättar E, har valts till Sveriges vackraste, det är bara att hålla med.

På den påvra färjan över till Travemünde frågar vi runt bland de många chaffisarna om någon månne ska åt vårt håll, söderöver, men det visar sig att de flesta ska till Holland. Vi angör tysk mark runt 01, det blåser snålt, vi går ändå ned till ”gaten” där lastbilarna checkar in eller ut på väg till och från färjorna. Vi är inte förberedda, men skriver KÖLN med röd filtpenna på en liten A4-sida. Det är knappt man ser vad som står i det grådaskiga ljuset, men Paul, en före detta punkare med ett rejält ärr i ansiktet, stannar ändå. Numera kör han lastbil för lönens och frihetens skull. Och inte bara det, han bjuder på fika, snuff och tar oss sen till Bremen. Han lirar dessutom Rage Against the Machine och anti-EU/USA-hymnen Take the power back (ta tillbaka makten), så man inte somnar vid ratten liksom, på den laptop som numera var chaufför med självaktning har på instrumentbrädan.

Liftandet – ett flyt

Men i Bremen tar det stopp. Liftandet handlar i mångt och mycket om ett slags flyt: att när det väl flyter på så gör det så ett bra slag, när det dock tar stopp så är det vanligtvis så för ett längre tag. Förklara det med ett vetenskapligt paradigm, en matematisk formel – den som kan? Så vi tvingas ta tåget. 

Anländer så Köln och kvarteret Kalk runt 03-rycket. Janne (ja, det låter svenskt, men en svensk är ”Alter Schwede”, ung. Gamle gosse, med mången där) kommer som en gaucho till häst på sin fixed gear – han är inte bara cykeltokig utan knäcker även extra i sin fars cykelbod en bit utanför staden – och vi vandrar genom ett öde Kalk. Vi sitter uppe halva natten, dricker té och snackar mest om Castor, de planerade protesterna och det tyska NEIN till kärnkraften i slutet av maj. Janne är duktigt lack på att de förlagt kärnavfallstransporten så sent i november, som för att få alla motståndare att om inte utebli, så åtminstone frysa rejält.

Senare samma kväll ges en smärre föreläsning av en doktorand som bott i Malmö i sex år och studerat nynazismen och högerextrema rörelser. Just denna afton berättar han om SD på Autonomes Zentrum (AZ), en gammal lagerlokal/fabrik belägen i Kalk, Kölns radikala kvarter, ockuperad sedan 80-talet. Tyskarna verkar intresserade och frågvisa. Det lurar ju trots allt en brun fara i nästan varje europeisk stad. Köln har sitt Pro Köln.

Imponerande katedral

Anne & Janne pluggar samma pedagogiska program på Kölns universitet. Och de har inte bara liknande namn utan även liknande utseende, rörelsemönster och uttryckssätt, de tycks vara tvillingsjälar. Vi får låna varsin cykel, de visar oss Köln runt: parker och gerillaodlingar, billigast kaffe och godaste börek, gemytliga kollektiv och Kölnerdomen: Katedralen är en rätt imposant skapelse. Den härstammar från 1248, stod klar 1880, tog således 632 år att bygga. Västfasaden är världens största och tvillingtornen mäter 157 meter, en utmärkt siktningspunkt/orienteringspunkt med andra ord.

Fler iakttagelser: det står vakter vid en kvadrat ovan Kölns konserthus, det visar sig att de gående lämnar ett eko efter sig i salen därunder; på bron över floden Rhen hänger tusentals hänglås, det är Kölnbornas kärleksförklaring; Kölsch är inte bara ett öl utan även en ripoarisk dialekt, som fordom var Kölns vardagsspråk, men nu talas av blott 25 procent i staden. Varannan fredag är det cykeldemo, Critical Mass, i Kölns centrum, det är annat än i Stockholm det. Sen blir det stor fest på AZ. Tre band spelar, men det är framför allt hardcore-punk-bandet Djevara från U.K. som fastnar och flest festar till. Efter blott tre timmars sömn bär det av söderut. Vi har förberett bönor & couscous och oss väntar den bästa/värsta liftardagen i historien.

Social samvaro

Vi samåker ned till Freiburg. Vid ett tankställe sätter vi oss ned, tar fram våra matlådor, vecklar ut en karta och börjar pricka av städer vi bör skriva på skyltarna som Janne just fixat år oss. Sedan delar vi upp oss i två lag. Och vi får lift samtidigt. Tyvärr kommer vi ej se dem mer förrän i Nice. Tyske Matteus tar oss till Basel i Schweiz. Han är en mycket sympatisk man som berättar brett om sitt liv, från en i stort sett dygnet-runt kapitalklippande verksamhet är han nu villig att verkligen göra nåt för mänskligheten. Emedan han snittar 180 är vi snart framme, men han verkar ovillig att släppa oss. Han röker några cigg och snackar på, vill ha uppslag på vilka organisationer han ska kontakta. Sympatisk var ordet.

Vi sitter inte länge på stenen vid raststellet förrän Caspar stannar till och tar oss genom det vidunderliga bergslandskapet ner till Luzern. När han rattar in radion misstar jag till en början der Schweizdeutsch för flamländska och j. Caspar jobbar med att restaurera och renovera gamla kåkar, han säger att Geschäft ist ganz gut. Vid ett tillfälle pekar han ut var han bor. Högt där uppe i Jurabergen i skymningen liknar det Olympens topp (läs: paradiset).  

Att lifta är – förutom miljövänligt, efter devisen: en full bil är en bra bil! – inte bara socialt utan även i viss mån sociologiskt. Du hamnar i en bil med helt främmande människor som, om du följer liftarens hederskodex, du bör interagera/kommunicera med under resans gång. Du tvingas till en social samvaro som är nyttig för din egen sociala kompetens och för din vetskap om andra människor. Ibland kan det dock bli krystat: att du så gärna vill att den som plockat upp dig skall känna att det var mödan värd, att det här gjorde jag bra, oh, vilken trevlig tur det blev.

Många och långa strider

Strax utanför Luzern får vi för första gången, och enda skall det visa sig, lift med en familj. Vi börjar bli duktigt trötta men håller ändå modet uppe och pratar på medan vi passerar de undersköna sjöarna Zuger och Vierwaldstätter. Nu har samtalsämnet blivit något allvarligare. Min undran gäller den trespråkighet som finns i landet, hur det kommer sig att hart när ingen schweizare talar alla tre språken? De flesta talar på sin höjd två och då oftast vid gränstrakterna. En, enligt mig, mycket märklig kombo. Jag får inget rakt svar.

Vi, de tämligen unga föräldrarna och en tonårsdotter, tjötar politik så tiden går. Familjen hade tänkt spendera lördagskvällen i hemmets lugna vrå, men de tycks tycka tiden spenderas bättre talande med oss så de tar oss genom den 17 km långa Sankt Gotthardstunneln, en extratur på en fem mil. ”Striderna har varit många, långa och hårda mellan miljöaktivister och industrin om att bygga ut biltunneln med ytterligare en tunnel för att få slut på de långa trafikstockningar som uppstår vid tunneln så gott som dagligen” (Wikipedia).

Stulen bil?

Därefter fixar E en lift med Guiseppe, som kommer från och ska till Lugano. En lift som snart visar sig likna en vådafärd. Guiseppe kör riktigt, riktigt illa och vi börjar undra om han har körkort, om bilen är stulen och/eller om han går på piller. Konversationen blir tämligen hackig då jag är trött och ännu inte blivit varm i italienskan. Efter många om och men ankommer vi slutligen Lugano och även Guiseppe verkar nöjd med skjutsen, han står länge och väl och pratar med oss vid tågstationen, ursäktar sig att han ej kan erbjuda husrum för natten, ger oss tips hur vi ska kunna planka på tåget till Milano, om vi nu inte lyckas ordna lift in i Italien. 

Vid stationen i Lugano en lördagkväll. Mången Svizzera italiano kommer fram och småpratar med oss där vi står, varmt och behagligt den sena timmen och månaden till trots. En gammal anarkist talar franska, vilket E behärskar bra, säger åt henne att bara gå rätt ut i gatan och stoppa en bil. De ska ju, som han säger, alla till Milano. Gubben verkar varit en riktig barrikadist. Han har en mängd anekdoter på lager, men när han börjar namedroppa döda kommunister som han kämpat med hänger jag inte riktigt med och blir därför lättad då jag blir avlöst av E för att ordna en skjuts.

Efter att ha kört förbi oss en gång ren stannar Luigi. Han kör om möjligt än sämre och märkligare än Guiseppe. Något annat som förenar dem, förutom att vara urusla bilförare, är att bägge titulerar sig italiano, och inte svizzero, som vore de irredentister och Lugano ett irredenta, det vill säga ett område med italiensk befolkning som inte införlivades med Italien under il Risorgimento, ”uppvaknandet”, revolutionen som följde de andra europeiska under den dynamiska mitten av 1800-talet. Ett nytt försök gjordes under mellankrigstiden, men det luktade för mycket fascism för att få riktigt fotfäste. Och, ja, det går ju att förstå dem: Schweiz, eller den Helvetiska republiken, var ju delvist ockuperat/annekterat av Österrike, eller det Habsburgska huset, Frankrike, eller det Napoleonska riket, under flera århundraden.

Förhörda av polis

Luigi blir mycket förvånad då vi ber att få bli avsläppta vid en autogrill i stället för att följa honom till tågstationen. Han insisterar ett slag, det är som om han vill säga något, men inte riktigt får fram det. Senare skall det gå upp för mig varför. E går in på den enorma macken och jag blir kvar utanför, snart glider en bil med Polizia upp och börjar förhöra mig om ditten och datten; de nöjer sig dock med orden svedese och journalista och åker därifrån. Som tur är ser de aldrig liftskyltarna. Nästa bilar som kommer fram visar sig innehålla sex ungdomar på väg till ett rave i en skog nånstans söderut, i Ligure, de visar oss på GPS:en vart de ska, rätt nära La Spezia, närmsta stora stad till Genova, och det ter sig lockande ut att följa.

Men i bilen tar tröttheten ut sin rätt, vi har sovit cirka fyra timmar de senaste 38 och börjar tröttna på den superspeedade bilföraren och hans moltigande sidekick. När de sen sätter på den maskinella techno som vi antar vara den musik de kommer lira på rejvet så får vi nog och ber att få bli avsläppta vid närmaste autogrill. I Fiorenzuola, eller ”Ingenmansland”, lägger vi oss på varsin träbänk vid den bro som leder/löper mellan norr- och södergånde vägar. Helt utmattade somnar vi slutligen, efter att rest från Köln till Piacenza, 90 mil på en lång dags färd mot natt.

Artikeln publicerades först i Miljömagasinet nr 1, 5 januari, 2012, och har lagts upp med deras benägna tillstånd.