De som varnar för klimatdebatten är varken kunniga eller objektiva

En rad utspel under senare tid pekar ut debatten om klimatförändringar som hot mot demokratin och det öppna samhället. Men klimathotet är ingen åsikt förfäktad av anslagssugna forskare, skriver Marie Milling, Mikael Malmaeus, Annika Carlsson-Kanyama, Alf Hornborg, Marie Byström, Christer Sanne, Gudrun Schyman, Lotta Hedström och Eva Larsson.

Exempelvis har Lars Bern ("Stockholmsinitiativet") i en serie artiklar beskrivit retoriken kring klimatförändringarna i termer av "stöveltramp" och talat om att man "skrämmer människor till underkastelse ". Ekonomerna Nils Lundgren och Marian Radetzki har talat om en "grön fatwa" och Hans Bergström oroar sig i Dagens Nyheter för gigantiska planbeslut "under namn av att rädda världen" som genomförs av "svärmare av olika slag, handels- och marknadshatare" på ideologiska grunder för att etablera "en ny världsordning" där välstånd, miljö och social stabilitet offras.

Denna allt oftare förekommande bild oroar. Vad säger den om klimatdebatten om den är sann? Och vad säger den om vår vilja att möta klimathotet och andra stora utmaningar om den inte är sann?

De flesta vet idag att det är bråttom och allvarligt, men inte omöjligt att undvika katastrof. FN:s klimatpanel, IPCC, samordnar och utvärderar sedan 1988 forskningsinsatser från ungefär 2 500 ledande experter världen runt. IPCC har ett erkänt vetenskapligt förhållningssätt och belönades med Nobels fredspris 2007.

Den senaste rapporten fastställer bortom allt rimligt tvivel att utsläppen av växthusgaser från mänsklig aktivitet skapar global uppvärmning, med risk för förödande inverkan på människor, ekonomi och miljö. Klimatsystemet rör sig redan bortom de mönster av naturliga variationer inom vilket vårt samhälle och vår ekonomi har utvecklats. Att inte göra något kan kosta oss hela jorden när det gäller skador på natur och samhällen, men att utnyttja våra kunskaper ger förbättringar på alla områden.

Mot denna vetenskapliga tyngd ställs nu "frågan om vetenskapens öppenhet", där klimathotet beskrivs som en åsikt, framför allt förfäktad av anslagssugna forskare. Gemensamt för de personer som torgför sådana åsikter är dock att de sällan framstår som kompetenta att göra denna bedömning, vilket också åskådliggörs av att de argument som framförs snarare handlar om åsiktsfrihet, historia och politik än om naturvetenskap. Här framträder alltså åsikten att bakom gröna beslut för att "rädda världen" i själva verket ligger dolda politiska intressen.

En naturlig följdfråga är givetvis om det bara är de som varnar och värnar för planeten som har "ideologiska grunder" för sina ageranden? Rädslan för "en världsvid politisk bindning" känns besynnerlig med tanke på de senaste decenniernas globalisering i marknadsekonomins och liberalismens namn. Om ett utökat G8-möte nyligen enats kring att jordens temperatur inte får öka mer än 2 grader - sällas de då till svärmarna, handels- och marknadshatarna?

Låt oss vända på saken. Begreppet "fatwa" förmedlar bilden av religiös smalspårighet grundad på okunskap och haträdsla för avvikande. Men kunskapen om att mycket av utvecklingen för att möta människors behov och realisera mänskliga ambitioner är ohållbar i både rika och fattiga länder är mycket väldokumenterad och rapporterades till FN av Brundtlandkommissionen redan 1987.

Under industrialismens era har västvärlden levt som att där inte finns några begränsningar alls. Levnadsstandard har ökat och livsstilar har förändrats mer dramatiskt än vi till vardags märker. Vi har länge dyrkat i det materiella välståndets katedraler och även de som inte välsignats av välståndet har fortsatt att be lika envist som den växande medelklassen i köpcentra, på söndagsutflykterna till Ikea, där vi tidigt inskolat våra barn i den rätta tron. Men en växande skara har, utifrån vetenskapligt underbyggd kunskap, börjat söka andra gudar och det blir naturligtvis oro i församlingen.

Ideologisk rädsla för förändringar av den rådande livsstilen, och ett närmast fundamentalistiskt kunskapsförakt som kommer till uttryck bland många som väljer att "inte tro" på klimatförändringarna, är i själva verket mycket långt ifrån det öppna samhälle man säger sig förespråka.

Marie Milling
beteendevetare ekopedagogik, Klimataktions forskarnätverk

Mikael Malmaeus
talesperson för Klimataktion

Annika Carlsson-Kanyama
forskningschef, FOI och talesperson för Klimataktion

Alf Hornborg
professor humanekologi, Lunds universitet

Marie Byström
biolog, Centrum för biologisk mångfald, SLU

Christer Sanne
samhällsforskare

Gudrun Schyman
Talesperson för Feministiskt Initiativ

Lotta Hedström
debattör, f.d. riksdagsledamot

Ewa Larsson
samhällsvetare, ordförande Gröna kvinnor