Spricker systemets ramar?

Artikel ur tidskriften Röda rummet nr 2 2009:

”Hur skulle systemets överlevnad se ut under en mer ordnad reträtt från den expansiva kapitalackumulationen?” Klimatkrisen tvingar fram frågeställningar om kapitalismen som system från delvis andra vinklar än tidigare marxistiska analyser. Det menar Daniel Brandell efter läsningen av en nyutkommen bok om klimaträttvisa; The Global Fight for Climate Justice.  

The Global Fight for Climate Justice är en bred antologi med huvudsakligen klimatpolitiska bidrag från den marxistiska vänstern. Här samlas pompösa tal av Fidel Castro och Evo Morales, uttalanden från ursprungsbefolkningar, intervjuer med aktivister, djuplodande reportage om biobränslen, ett elegant lustmord på föreställningen om ”allmänningarnas tragedi”, den belgiske ekosocialisten Daniel Tanuros i stort sett utmärkta klimatpolitiska resolutionstext för Fjärde Internationalen, med mera. Resultatet är med nödvändighet rätt spretigt. Trots att redaktören  Ian Angus från webbtidskriften Climate and Capitalism gjort sitt bästa för att tematisera texterna lämnas man efter en genomläsning med känslan av att delarna är bättre än helheten. Antologin blir full av upprepningar, mycket skjuter bredvid målet och en del är relativt inaktuellt. Det är emellertid inte utan poäng att samla ekosocialistiska texter på det här sättet, och flera av bidragen är av hög kvalitet.

Antologin försöker huvudsakligen bidra till att forma den ekosocialistiska ideologin utifrån två grundläggande teser: dels att kapitalismen som produktionssystem är oförenlig med hållbar utveckling i allmänhet – och med klimatstabilitet i synnerhet – och dels att alla lösningar på klimatkrisen inom systemet är meningslösa alternativt kontraproduktiva. Bägge dessa teser är förmodligen helt korrekta. Tyvärr är diskussionen om dem inte särskilt välutvecklad.

Visst, marxismen är mycket tydlig med att kapitalackumulationen – den ekonomiska tillväxten – är motorn i det kapitalistiska systemet, och därför borde kapitalismen vara oförenlig med ekologiskt hållbar utveckling om det är så att ekonomisk tillväxt kräver ett ständigt större utnyttjande av naturresurserna. Och så är det ju i stort sett idag. Dock är det ju uppenbart så att kapitalismen har överlevt även längre perioder av negativ tillväxt; detta under perioder som kännetecknats av att systemet kastats in i kaos och chock.

Man kan fråga sig hur systemets överlevnad skulle se ut under en mer ordnad reträtt från den expansiva ackumulationen, alltså inte en kaotisk flykt och slumpmässig kapitalförstörelse? Varför fungerar till exempel inte den ”nolltillväxtkapitalism” som flera ekonomer schematiskt lanserat för en mer hållbar utveckling? Om man flyttar över kapital från varuproduktion till den mindre energi-  och naturresursintensiva tjänstesektorn, finns det inte då utrymme för att uppnå en ackumulation som inte hotar vår miljö? Även om tillväxttakten förmodligen är mindre i tjänstesektorn på grund av de mindre möjligheterna till mekanisering, automatisering och globalisering, så kan tillväxten där i större utsträckning göras ekologiskt hållbar. Den här sektorn är en icke obetydlig del av produktionen i många betydelsefulla länder.

Hur som helst: tesen om att kapitalismen teoretiskt är oförenlig med hållbar utveckling underbyggs inte i antologin, trots att den upprepas flera gånger. Givetvis kommer all storskalig omvandling av kapitalismen att utmana väletablerade och mäktiga kapitalgrupper, och denna utmaning kommer att bli ytterst påfrestande – det är naivt att tro något annat. Men är det därför omöjligt att transformera systemet?

Vidare upprepas i antologin att Kyotoprotokollets handel med utsläppsrätter och så kallade Clean Development Mechanisms (att rika länder investerar i utsläppsminskningar i fattiga länder) inte fungerar. Det är bra att Kyoto och CDM kritiseras grundligt från vänster, men det uppstår ett glapp om man samtidigt vill säga att det innebär att alla ”cap and dividend”-metoder för att bekämpa klimatförändringarna (utsläppstak och utsläppsrätter) är odugliga. Det går ju mycket väl att tänka sig striktare regleringar, mindre generositet med utsläppsrätter och en rättvisare fördelning av utsläppsrätterna – borde inte det vara en framkomlig väg? Eller är det styrkeförhållandena inom kapitalistklassen som gör alla försök att lansera sådana modeller poänglösa? Det vill säga att fossil­bränslelobbyn, den energiintensiva industrin och transportindustrin kommer att skjuta varje progressivt försök i sank.

Detta beror då på hur stabila dessa styrkeförhållanden är, och om de inte kan utmanas av andra kapitalstarka grupper. Vissa kapitalistgrupper kan ju tjäna på att energin blir dyrare, då deras varor med låg energiåtgång relativt sätt blir billigare. Trots att flera marxistiska bidragsgivare medverkar i antologin är det svårt att få klarhet i författarnas uppfattningar i dessa frågor. Ekosocialismen blir helt enkelt inte tillräckligt djup.

Marxistiska analytiker har en viktig uppgift att fylla i att klarlägga intressemotsättningarna inom kapitalistklassen  –  ”gröna kapitalister” vs ”fossilkapitalister” om man så vill – och hur dessa styrkeförhållanden kommer att påverka både möjligheterna för en restriktiv klimatpolitik och för kapitalismens förmåga att transformeras eller överleva. En sådan analys kan också vara mycket förtjänstfull när den ekosocialistiska politiken skall utformas, eftersom den kan avgöra vilka ”borgerliga” politiska klimatåtgärder som vänstern kan omfamna respektive förkasta.

Otillräckliga förslag

Ett tredje dilemma utgör attityden till de reformistiska förslag som ställs inför kommande klimatförhandlingarna i framför allt Köpenhamn i december, det vill säga de modifierade ”cap and dividend”-metoder som lanseras. Flera av dessa är mycket riktigt fullständigt otillräckliga eller alltför naiva. Men man får leta förgäves i antologin efter någon slags övergångsprogrammatiska förslag som moteld – istället levereras mest beskäftiga uttalanden om att inga åtgärder fungerar inom systemgränserna. Det är en inställning som ofta luktar ultravänster, och som i sin förlängning lämnar den ekosocialistiska rörelsen tomhänt inför Köpenhamn. Är då inte de reformistiska förslagen bättre? Klimataktion och andra delar av den radikala miljörörelsen har analyserat och i flera fall ställt sig positiva till både individuella utsläppsrätter och Greenhouse Development Rights – är det inte en tråd för ekosocialister att börja nysta i? 

Tråkigt nog lyser arbetarklassen med sin frånvaro i boken. I redogörelsen för det aktiva och nödvändiga motståndet dominerar istället världens olika ursprungsbefolkningar. Dessa har tidigt varit mycket aktiva i klimatkampen, och slåss verkligen för sin överlevnad under de ändrade miljöförhållandena, så deras mångåriga och betydelsefulla engagemang skall på intet sätt förtigas eller förringas.

Dock borde väl marxister inse arbetarklassens nyckelroll i antikapitalistisk kamp – hur arbetarklassen idag gräver sin egen grav genom sitt deltagande i kapitalismens ekologiska vansinnesutveckling, samtidigt som systemet paradoxalt nog ytterst beror av dess arbetskraft? Kapitalismen är inte alls beroende av ursprungsbefolkningar på samma sätt som av arbetare.

Frågan om arbetarklassens roll för ekosocialismen blir än mer komplex med tanke på att betydande skikt av den globala arbetarklassen lever på ett icke ekologiskt hållbart sätt. Även om vissa antologibidrag tar upp att den ekosocialistiska kampen också är en kamp för arbetarnas befrielse, så tar tyvärr ingen upp frågan om arbetarklassens roll som konsumenter och som kapitalismens måltavla för masskonsumtion. 

Ekosocialismen har alltså en del teoretiska frågor som behöver förklaras: kan det kapitalistiska systemet klara av den ekologiska utmaningen och, om inte, varför? Hur bygger vi bäst motståndet; vilka krav bör vi resa och hur övertygar vi de grupper vi med nödvändighet behöver som allierade, men som inte vill ifrågasätta sin nuvarande livsstil? Och, inte minst, hur skall aktivismen ta ett kvalitativt steg framåt i riktning mot en massrörelse?

För att självaktivera de breda befolkningsgrupperna i kapitalismens kärnländer behöver rörelserna brygga över klyftan mellan individuella aktiviteter som att källsortera och köpa ekologiskt och de NGO-aktiviteter som innebär att främst försöka trycka på de etablerade politikerna. The Global Fight for Climate Justice kan här tjäna som en inspirerande introduktion, men några djupgående svar ger den inte. 

En recension av Daniel Brandell
Skribenten är kemist.  Aktiv i Klimataktion i Uppsala. Ingår i Röda rummets redaktion.  

The Global Fight for Climate Justice.

Red: Ian Angus

Resistance Books. 2009.