Kan ett avtal i Köpenhamn rädda klimatet?

Bokrecension ur tidskriften Röda rummet nr 2 - 2009: 

Klimatmötet i Köpenhamn i december 2009 framtonar alltmer i offentligheten som ett möjligt vägskäl i mänsklighetens historia. Men vilka förhoppningar kan man ha och hur slingrar vägen som leder fram till decembertoppmötet? Malin Beeck har läst Rikard Warlenius’ rykande färska bok i ämnet. 

När politiker från hela världen träffas i Köpenhamn i december är insatserna höga. Det är faktiskt hela världens framtid som står på spel om de inte lyckas förhandla fram ett bindande avtal om utsläppsminskningar. Visserligen kan det finnas ytterligare några års buffert innan ekosystemen fallerar och oåterkalleligen gör växthuseffekten självgående, men marginalerna är mycket små, konstaterar Rikard Warlenius i sin nya bok Vägen till Köpenhamn – klimatpolitisk kartbok, utgiven av den gröna tankesmedjan Cogito med stöd från Miljöförbundet Jordens Vänner, Klimataktion, Attac och tidskriften Effekt. Boken handlar om de klimattoppmöten som ägt rum i FN:s regi alltsedan klimatfrågan blev en alarmerande faktor i miljöpolitiken. Den handlar också om de aktörer som deltar i dem: representanter från olika länder och regioner, lobbyister, aktivister och fossilbränsleindustrin med dess särskilda roll.

Tyvärr är det inte någon hoppingivande läsning Warlenius bjuder på när han återger historien om de möten som bildar fond för Köpenhamnsmötet – från Rio de Janeiro 1992 över Kyoto 1997 och fram till Bali 2007.

Istället dominerar bilden av nationella, näringslivsmässiga och politiska särintressen som river sönder debatten innan den ens hinner börja.

Det handlar om stater som USA och Australien, som har varit svåra att ens få till förhandlingsbordet, om EU-länderna som försöker ta bakvägen ut ur sina åtaganden genom handel med utsläppsrätter och genom enkla satsningar i fattiga länder, och det gäller också energibolag som Vattenfall, som försöker dölja sin expansion inom kolindustrin genom att samtidigt lansera förmodat gröna projekt. Men det handlar också om utvecklingsländer som vägrar att stå tillbaka innan det rika Nord lyckas minska sina egna utsläpp.

Warlenius diskuterar bland annat de så kallade CDM-projekten (Clean Development Mechanism) som förhandlades fram inom ramen för Kyotoprotokollet. CDM bygger på att industriländer som gjort åtaganden om utsläppsminskningar kan tillgodoräkna sig dessa åtaganden genom investeringar som leder till motsvarande minskningar i något annat land. Ett exempel är att plantera skog som ska fånga upp koldioxiden man släpper ut. Trots att sådana projekt innehåller många osäkra beräkningsfaktorer och kan äventyra mer seriösa åtaganden är det den vägen som de rika länderna väljer. Dessutom genomförs CDM-projekten ofta genom mellanhänder i näringslivet och – som man kan vänta sig – innebär det en väldig satsning på att täppa igen de mest uppenbara hålen, till exempel genom att hindra utsläpp av fluorerade gaser i länder som Kina istället för att gå till botten med en hel infrastruktur byggd på fossilbränslen.

Tydligast och mest skräckinjagande är kanske ändå de stora kryphål – eller snarare dörröppningar – som vävts in i avtalen vid varje förhandling som hittills hållits. I Rio de Janeiro kom man överens om en text om vad som skulle åstadkommas men uteslöt alla precisa formuleringar om storleksordningen på utsläppsminskningarna, och dessutom förband sig inget land till någonting.

I Kyoto sattes utsläppsminskningarna i förhållande till hur varje lands nivå såg ut vid år 1990. Eftersom den ryska ekonomin kollapsade strax därefter föll deras utsläpp kraftigt och därför får Ryssland faktiskt öka sina utsläpp med hela 34 procent om de vill – de kommer ändå att leva upp till utsläppsmålet. Genom att Ryssland istället sålt en del av överskottet av utsläppsrätter har de faktiska utsläppen därför kunnat öka inom ramen för Kyotoprotokollet. Eftersom USA aldrig ratificerade avtalet blev det sedan mindre betydelsefullt. Dessutom inkluderades aldrig båt- och flygtransporter i avtalet, vilket enligt en av de citerade källorna i boken ”är som en bantningskur som går ut på att minska kaloriintaget där man väljer att bortse från de kalorier som finns i choklad”

Och vid mötet på Bali, där klimatförhandlingarna beskrivs som mycket dramatiska – USA fick efter många timmars förhandlingar vika sig för resten av världen och gå med på att de rika ländernas bistånd ska finansiera utsläppsminskningar i Syd – slutade det ändå med att mängden utsläppsminskningar aldrig fastställdes.

Liksom Rikard Warlenius’ tidigare bok Utsläpp och rättvisa kan Vägen till Köpenhamn ses som en guide i fickformat till vad det är som ligger på förhandlingsbordet när världens länder möts i klimatfrågan. Det är klargörande och pedagogiskt skrivet och de tekniska och diplomatiska detaljerna utreds noggrant, vilket kan behövas när man vill bilda sig en mer precis uppfattning om klimatförhandlingarna.

Finns det då något hopp om en verkningsfull överenskommelse i Köpenhamn? Rikard Warlenius ser inte mycket som talar för det. Medan utvecklingsländerna vill se en fond med extra biståndspengar för att kunna hålla sig ifrån avskogning och ökade utsläpp, vill de flesta industriländer fortsätta på den inslagna vägen med CDM-mekanismer och hellre bygga avtalet på varje lands frivilliga åtagande och inte på vad ekosystemen behöver. Det är långt mellan parterna. Det som verkligen skulle behövas nu är en stark folklig mobilisering för att sätta press på förhandlarna.

Ändå tycker Rikard Warlenius att det är bättre om förhandlingarna bryter samman än att parterna kommer överens om ett dåligt, verkningslöst avtal som ska gälla i flera år. Om förhandlingarna bryter ihop finns det nämligen en chans till nya överenskommelser. Ett dåligt avtal kan istället, på sikt, döda oss.                

Malin Beeck 

Recensenten är frilansjournalist och tidigare chefredaktör för veckotidningen Internationalen. Aktiv i Klimataktion i Uppsala

Vägen till Köpenhamn - klimatpolitisk kartbok.

Rikard Warlenius

Cogito 2009.