Bokrecension av Vägen till Köpenhamn

Boken Vägen till Köpenhamn av Klimataktions Rikard Warlenius recenseras här av Hanna Landinez Wetterstrand. Du kan beställa boken för 60 kr genom att mejla info@klimataktion.se

Det visade sig vara många som gått och längtat efter en bok som på ett lättillgängligt sätt kunde redogöra för klimatförhandlingarna och vad som egentligen står på spel inför det slutgiltiga klimattoppmötet i Köpenhamn nu i december. Det är sällan en bok har fem utgivare men så är det också ett enormt akut och viktigt ämne som berörs. Förhoppningen är nu att många också läser den, för det är väl värd läsning!

Jag råkar veta att det var på kort tid och med nära noll kronor i budgeten som produktionen av denna bok skulle ske. Få är nog de som kan lyckas med den konsten. Med Rikard Warlenius som en effektiv, kunnig och noggrann författare har dock med hjälp av den gröna idéverkstaden Cogito, Klimataktion, klimatmagasinet Effekt, Miljöförbundet Jordens Vänner och Attac verkligen gjort det.

Rikard går på ett utomordentligt sätt igenom hur vägen dit sett ut, vilka som förhandlar, vad som står på spel och vilken roll utomstående påtryckargrupper har att spela. Hans engagemang och övertygelse om klimatfrågans akuta betydelse för allas vår framtid lyser genom var sida i boken och är medryckande och övertygande. Och detta utan att förlora saklighet i sin framställning. Han är ytterst noggrann med källhänvisning. Ämnet för boken varken kan eller lämpar sig dock för en helt objektiv beskrivning.

Rikard har tidigare gett ut flera böcker. Senast innan denna gav han ut ”Utsläpp och Rättvisa”, för gröna idéverkstaden Cogito tillsammans med tidningen Arbetaren. I jämförelse med den är detta en betydligt mer lättillgänglig bok, vilket av sin karaktär att döma inte är oväntat. Rikard har under flera år följt klimatfrågan och förhandlingarna och sitter i folkrörelsen Klimataktions styrelse sedan 2008. Han är en av de ansvariga utgivarna av tidningen Arbetaren.

Jag har ägnat en del tid åt att sätta mig in i klimatförhandlingarna och var på klimattoppmöte (COP 14) i Polen i december 2008. De är sannerligen inte lätta att få en överblick över. De präglas av ett internt språk, 100-tals förkortningar, en mängd olika aktörer och diverse arbetsgrupper och installationer. Det var därför med stor glädje och intresse som jag läste Rikards bok. Jag lärde mig en hel del, men framför allt känns det nu betydligt mer lättöverskådligt. Min bedömning är att den är givande och lättillgänglig även för de som är nya på området.

Boken är skrivet med ett lättsamt och rikt språk som gör att läsaren enkelt tar sig igenom snåriga begrepp och beskrivningar. För trots klimatförhandlingarnas komplexitet tycker jag att Rikard får till det.

Han inleder med en personlig betraktelse av förhandlingsmötet på Bali 2007 då man slutligen kom överens om vägen fram till Köpenhamn. Detta efter tuffa och långdragna förhandlingar som länge såg ut att kollapsa. Det var då till sist USA som gick med på förslagen som låg på bordet. Först hade de dock bidragit till att avsevärt försvaga texten. Överenskommelse såg ut att ha god potential inför Köpenhamn.

Betraktelsen är väl vald då den tydligt illustrerar de inbördes relationerna mellan parterna och absurditeten i förhandlingsspelet. Den ger oss en rikare förståelse för hur förhandlingarna de facto kan gå till, något som man har med sig genom hela boken. Det är mycket taktik bakom utspel men också en del riktigt fulspel. Denna typ av små inflikade berättelser, små citat och liknande följer igenom hela boken vilket berikar och lättar upp läsningen.

Därpå följer en historisk genomgång av var förhandlingarna befinner sig idag. Vi får läsa om den så kallade kolklubben, det vill säga klimatskeptiker bestående av företrädare för kol-, olje- och bilindustrin, som under många år fått en stor del av allmänheten att tvivla på klimatförändringarnas existens. På senare år har dessa dock fått lov att rätta in sig i ledet, men de försöker fortfarande på de mest kreativa sätt legitimera sin fortsatta existens.

I detta kapitel får vi också läsa om hur Kyotoprotokollet kommit till och vad det egentligen innehåller. USA lyckades att rejält urvattna protokollet utan att ens själva skriva under. Avtalet som är det enda bindande som finns för verkliga utsläppsbegränsningar (endast för världens stora utsläppare, de så kallade annex 1-länderna) innehåller så lågt satta utsläppsminskningar att det tycks som ett skämt. Lägg därtill att kryphålen för att nå dessa med hjälp av diverse flexibla mekanismer såsom Clean Development Mechanism är ytterst generöst utformade. Sverige tillåts öka sina utsläpp med 4 procent (då basåret är 1990). De totala utsläppsminskningar som lovats kommer inte i närheten av att lyckas kompensera för utsläppsökningen i resten av världen.

Dessutom ser det än så länge ytterst tveksamt ut om länderna över huvud taget kommer att nå de utsatta målen. Och kanske något av de sämsta med protokollet, som Rikard inte berör, är att det saknas sätt att ”straffa” de som inte uppnår sina löften.

Boken fortsätter sedan att relativt ingående beskriva de olika förhandlande parterna och vilken roll de hittills spelat. Det är viktigt att förstå sig på detta eftersom varje part i stort sätt har vetorätt. Det innebär med andra ord att alla måste enas för att ett avtal ska komma till. Störst spänning tycks finns mellan G77 och Kina – gruppen där de fattigaste länderna ingår, och USA. De som går längst i sina krav är gruppen AOSIS, Alliance of Amall Island States, vilket är ganska väntat då dessa riskerar att helt upphöra att existera om prognoser om framtida utsläpp slår in.

EU framstår som relativt pådrivande och en av de ”good guys” hittills i förhandlingarna, men ser man på deras agerande sista tiden stämmer inte denna bedömning längre. De har blivit betydligt mer återhållsamma (troligen som en konsekvens av finanskrisen). Det är extra trist då Sverige nu är ordförande och skulle kunna ha en potentiellt ledande roll att spela. I kapitlet får vi också lära oss om hur FN:s klimatkonvention är uppbyggd.

I nästa kapitel beskrivs de icke förhandlande, men dock så viktiga, parterna d.v.s. aktivisterna o lobbyisterna som representeras av privata (framför allt företag) och sociala aktörer (frivillig organisationer). I gruppen så kallade BINGOs (Business and Industrial NGOs) ryms klimatskeptiker. Idag erkänner de öppet klimatförändringen och kräver istället en förutsägbar spelplan för investeringar och önskar sig i så stor utsträckning som möjligt marknadslösningar på klimatproblematiken. Och man behöver bara se på de rika ländernas positioner för att förstå att de har lyckats väl i sin lobbyism.

Även Sveriges regering tror och hoppas på en global handel av utsläpp. I den amerikanska delegationen finns också fortfarande en rad klimatskeptiker. BINGO har också egna arenor för att diskutera frågorna såsom World Business Summit on Climate Change som gick av stapeln i Köpenhamn i maj i år. En av de små sidoberättelserna här handlar om svenska statligt ägda Vattenfalls och deras tydligt schizofrena framtoning. Samtidigt som man säger sig ha hög miljöprofil fortsätter man att investera i kolkraft med motiveringen att man samtidigt också satsar på koldioxidlagringsteknik.

I ENGO (Environmental NGOs) ingår olika grupperingar med olika radikala lösningsförslag. Det är bra att känna till att alla miljöorganisationer långt ifrån har samma agenda och det är intressant att se att även om de är mer radikala än sina regeringar så tycks de dra de åt samma håll som sina respektive regeringar. Miljöorganisationer från syd tenderar att i högre utsträckning vara kritiska till marknadslösningar, medan de från nord är mer öppna inför det, och dessutom har de inte lika långt gående krav på minskningar.

Vi har CAN – Climate Action Network – som tycks vara de mest väl organiserade och om man kan använda ordet professionella. De har bjudit stort motstånd mot affärsintressen. De är ett globalt nätverk av 450 organisationer med störst representation och makt i nord. Här ingår bland andra Svenska Naturskyddsförening, Greenpeace och WWF. De har delvis kritiserats från syd för sin bristande rättviseagenda och det råder delad syn på marknadslösningars potential. Friends of the Earth International som gick ur CAN på grund av detta har skapat ett annat nätverk – Climate Justice Now (CJN). De har en tuffare social agenda. De tycker att klimatkonventionen saknar legitimitet och är korrupt. De vill hellre inte se något avtal alls än ett nytt avtal med marknadsmekanismer och menar att förhandlingarna bara handlar om att tjäna pengar på klimatkrisen. De har större tilltro till lokalsamhällens roll i utsläppsminskningar. Därtill finns en nyskapad rörelse som kallar sig Climate Justice Action som går långt i sin kritik av förhandlingarna och avvisar inte våldsamma metoder, vilket CJN säger sig göra. Utöver detta, främst för att skapa stor påtryckning har GCCA – Global Campaign for Climate Action – bildats av bland andra Oxfam, 350.org, Greenpeace och Christian Aid. De driver kampanjen tick tick tick (tcktcktck) som också har sin svenska motsvarighet (se www.tcktcktck.se).

Det är spännande att läsa Rikards genomgång och analys av TUNGO – Trade Union NGOs – arbetarrörelsen, då det är ett av de områden som jag vet att han är extra insatt och intresserad av. Han menar att de kan spela en avgörande roll med sin starka påtryckningsförmåga, men att de hittills inte tagit klimatfrågan på fullt allvar.

Det finns dock flera positiva exempel som bland annat australiensiska CFMEU som satsade en halv miljon dollar på tevereklam till stöd för Kyotoprotokollet (då Australien inte ville skriva under). Svenska LO har dock länge varit tysta, tills nu i augusti i år då de presenterade sitt klimatpolitiska program där man vill möta klimatkrisen med investeringar och teknikutveckling.

Rikard menar att det finns mycket att vinna på att få till samarbeten mellan miljö- och arbetarrörelsen av mobiliserings- och påtryckningsskäl. Här verkar vi har en bit kvar att gå, och jag hoppas likt Rikard att vi kan göra snabba framsteg snart.

De olika knäckfrågorna i förhandlingarna behandlas sedan på ett överskådligt och bra sätt. Rubrikerna i kapitlet sammanfattar rätt så väl vad det handlar om: en gemensam vision, att minska utsläppen, hur mycket och hur snabbt, av vem, att inte hugga ned träd, anpassning till ett nytt klimat, gröna patent, och vem tar notan. Slutligen är det utsläppsminskningar som kommer att avgöra vilket klimat vi får leva i, men för att få med sig de fattigare ländergrupperna måste stöd till från rikare nationer.

Det finns skrivelser och löften om detta i handlingsplanen som skrevs under i Bali, men trots det saknas pengarna. Istället försöker de rikare nationerna trycka på för utlovade utsläppsminskningar även i Syd och på så vis också riskera att urholka Kyotoprotokollet, som trots sina brister, är det enda bindande vi har. Och med tanke på att det tog nära 10 år att få det i kraft vill vi inte utsätta oss för att formulera något helt nytt, menar jag. Inom samtliga knäckfrågor går det alltför trögt och politiken befinner sig skrämmande långt ifrån vad vi enligt vetenskapen behöver.

Rikards slutord kommenterar tvågradersmålet som imponerande nog antogs vid G8-mötet i Italien i somras. Viljan att nå det tycks dock vara mindre imponerande eftersom det är långt ifrån förenligt med utsläppsmålet. Han påminner oss om vad för värld vi har att vänta vid 2 graders temperaturhöjning, och det är ingen rolig värld. Då kan vi bara föreställa oss vad vi har att se fram emot om inte ens det målet nås. Trots allt nedslående, lyckas han lämna läsaren med ett visst hopp, och argumenterar väl för vikten att trycka på beslutsfattarna ända in i det sista.

Vad gäller avtalet i Köpenhamn verkar Rikard själv mest rädd för att det blir ett riktigt dåligt avtal och föredrar därför att förhandlingarna bryter samman. Han har som realistisk förhoppning att Köpenhamn lämnar oss med ett skal till ett avtal som vi framöver kan fylla med ett bra innehåll. Och visst har han rätt, att det slutligen inte handlar om vilken typ av avtal vi får, utan med vilken hastighet våra industrialiserade samhällen når de insikter som är förutsättningen för en klimatsäker och rättvis värld.

För att underlätta fortsatt engagemang avslutas boken med en guide inför Köpenhamnsmötet där man kan läsa om resa dit, logi och vad som händer där.

Som översikt är denna bok förträfflig. Det var mycket som blev betydligt klarare för mig. Och den har gjort mig än mer intresserad av att veta mer om de olika frågorna och att förstå hur de påverkar varandra.

Själv tycker jag samtalet om riskerna med olika typer av marknadslösningar såsom utsläppshandeln bör få mer plats i debatten. Och här skulle jag vilja rekommendera läsning av Larry Lohmann från Corner House i Storbritanniens artiklar som går att finna på www.thecornerhouse.org.uk/. Han menar att det finns stora likheter mellan den handel med utsläpp som nu byggs upp och de finansiella innovationer som låg bakom finanskrisen. Båda bygger upp abstrakta ”varor” som är svårdefinierade och är därmed mycket sårbara för krascher genom att bubblor byggs upp. Om detta skulle bland andra vår regering behöva lära sig mer.

Hanna Landinez Wetterstrand

Beställ boken för 60 kr genom att mejla info@klimataktion.se